Lena Boije Anker
Det var intresset för måleri, färg och form som förde mig till fyra spännande år på Konstfackskolan 1994-1998. Reklamlinjen var mångsidig och gjorde mig till illustratör på många olika underlag: böcker, tapet, porslin och textil.
Det resulterade så småningom i uppdrag för textilindustrin. Det blev över hundra mönster under en trettio års-period. Motiven hämtade jag från växtvärlden, mån om att vara botaniken trogen, alla ståndare och pistiller på rätt plats, färg och storleksförhållanden skulle stämma.
Det var med samtal från denna värld, ur denna jordmån jag växte upp. Far var landskapsarkitekten Walter Bauer och Mor, den skickliga tecknaren Lisa Bauer.
Jag har nu ärvt min barndoms trädgård på Lidingö, så generöst rik på färg och form. Här finns allt från blad, stora som parasoller till mycket små och stjärnformade. Hela färgskalan spelar från citrongult över dunkelt svartgrönt till det silvergrågröna, bokens kopparton och den japanska lönnens fanfar i orange, en skatt att ösa ur.
Parallellt med mönsterskapandet hade jag stort behov av det fria måleriet där jag inte behövde ta hänsyn till mönstrets längd och bredd, till rapporten.
Jag sökte upp Arne Isacsson, Anders Wallin, Peter Frie och andra lärare som pedagogiskt redde ut begreppen: detta att göra akvarellfärgerna till mina vänner, lära mig hur de blandar sig med varandra, hur de torkar, hur täta pigmenten är. Det blev ett viktigt instrument för framtiden.
Naturen är fortfarande en aldrig sinande guldgruva till inspiration. Men nu utmanar jag mig själv genom att avstå från det naturtrogna. Allt är möjligt att börja nysta i. Begränsningen är jag själv, den egna kapaciteten, fantasin, sökandet efter ideer, spår att följa.
Musikens dynamik och ackord och symfoniska klangmönster har fört mig in i det abstrakta måleriet.
Att skriva i en morgondvala utan krav på sammanhang sätter också igång kreativiteten.
Jag och min man Erik Anker har atelje’ på Lidingö och i Oslo. Det är livgivande att måla tillsammans, vara varandras konstruktiva kritiker, hjälpa varandra när det stannat upp. Det är spännande att gemensamt få befinna sig i måleriets värld.